Jag
Är så jävla allergisk mot världen. Hatar lite att jag bryr mig så jävla mycket. Hatar alla som inte bryr sig. Blir så provocerad så jävla enkelt, brinner så lätt upp och exploderar och vet inte vart jag ska ta vägen. Är så fylld av hat och kärlek och besvikelse och hoppfullhet och så mycket mycket mycket att det nog inte får plats allt samtidigt i lilla jag på hundrafemtiosex centimeter. Och vad gör man då om man redan har skrikit för mycket på sin mamma och sin lillebror när han smaskar för högt när han äter? Vad gör man när det inte räcker att ta ut allt på dom som egentligen inte gör så mycket fel? Borde jag börja boxning kanske? Ett slag för ojämställdheten, ett slag för besvikelse, ett slag för kärlek, ett slag för oro, ett slag för äkta jävla vänskap, ett slag för en underbar syster, ett slag för egoism, ett slag för allt jag känner och bryr mig om och hatar och älskar. Tror jag skulle bli världens starkaste på rekordsnabb tid. För påriktigt. Det bara bubblar ibland, och bubblar det hos er också? Vill ni också slå sönder väggen. Slå sönder världen. Skrika högt. Bo uppe bland molnen. Färga hela världen svart och sedan rosa?
Har ni också våldsamma diskussioner i erat huvud om att fan i helvete vad arg jag blir när dom är så där bara för att och fan i helvette varför säger man ens så där och fan i helvette måste jag färga mitt hår lila och skaffa mustasch för att bli tagen seriöst. Och fan i helvette sluta skratta istället för att bry er. Sluta låssas att det väger upp med ett skratt. Sluta tro att det gör det faktum att ni inte längre vågar tro, hoppas och förlora er själva. Sluta tro att ett skratt väger upp det. Fan. Hatar att jag blir så explosiv ibland. Hatar er som aldrig blir det. Älskar människor som brinner. Älskar att det kan bli som ett eget språk. En egen värld. Men vet aldrig vart jag ska ta vägen. Älskar det. Och hatar det. Vill inte till himlen när jag dör. Vill till ett ställe där det brinner. Där människorna brinner. Där allt brinner. Där inget annat existerar.
Och det finns så mycket att säga. Så mycket att känna. Så mycket att hata. Så mycket att älska. Men jag vet inte ens hälften. Skönt. Läsikgt. Älskar det. Hatar det.
Och om fem minuter kommer jag känna mig helt tillfreds.
Om sju minuter kommer jag undra vad i helvete felet är.
Men jag kommer alltid att vara explosiv. Känna. Våga. Tro. Hoppas. Annars dör jag.
Har ni också våldsamma diskussioner i erat huvud om att fan i helvete vad arg jag blir när dom är så där bara för att och fan i helvette varför säger man ens så där och fan i helvette måste jag färga mitt hår lila och skaffa mustasch för att bli tagen seriöst. Och fan i helvette sluta skratta istället för att bry er. Sluta låssas att det väger upp med ett skratt. Sluta tro att det gör det faktum att ni inte längre vågar tro, hoppas och förlora er själva. Sluta tro att ett skratt väger upp det. Fan. Hatar att jag blir så explosiv ibland. Hatar er som aldrig blir det. Älskar människor som brinner. Älskar att det kan bli som ett eget språk. En egen värld. Men vet aldrig vart jag ska ta vägen. Älskar det. Och hatar det. Vill inte till himlen när jag dör. Vill till ett ställe där det brinner. Där människorna brinner. Där allt brinner. Där inget annat existerar.
Och det finns så mycket att säga. Så mycket att känna. Så mycket att hata. Så mycket att älska. Men jag vet inte ens hälften. Skönt. Läsikgt. Älskar det. Hatar det.
Och om fem minuter kommer jag känna mig helt tillfreds.
Om sju minuter kommer jag undra vad i helvete felet är.
Men jag kommer alltid att vara explosiv. Känna. Våga. Tro. Hoppas. Annars dör jag.
Kommentarer
Trackback
