Malin Fjällborg

Okej, jag har ingeting att skriva om nu. Har ingen arning. Men på word flyter orden ner på 'pappret' som is gör på en solig sommardag. Så ni kan få se lite av det som fastnat än så länge! förslag på blogginlägg tas emot. mohahha ! puss

"Jag älskar dig", sa jag med vädjande röst.
"Jag vet, och jag dig" svarade Emilie med lugnande röst.

"Inte så", sa jag tyst och insåg hur en tår rullade ner från mitt vänstra öga och ner över kinden innan jag hann torka bort den. Emilie såg äcklande ut på mig och skrek rakt ut i att jag kunde dra åt helvete. Jag förstod ingenting, skulle hon inte ens överväga tanken? Var jag så motbjudande? Snabbt sprang jag ut från skolbyggnaden medan mina svarta mascaratårar strömmade ner för kinderna. Så fort jag hade kommit bort från skolgården och bort från alla intensivt stirrande blickar satte jag mig ner på en snöfri gräsmatta, inte långt ifrån världens fulaste skola. Sedan tände jag en av mina extralånga Marlboro cigaretter och drog ett djupt bloss och grät så högt att förbipasserande människor tittade på mig som om jag vore en utomjording. Då grät jag ännu mer, för jag är ingen utomjording. Jag är bara ensammast i hela jävla världen.                                                                                                                                                                                             Jag grät tills mina ögon var uppsvullna och svidande som den starkaste chilin i världen. Sedan började jag tänka. Tankar snurrade runt i mitt huvud och jag undrade för mig själv om jag någonsin skulle få tillbak min enda och antagligen min sista bästa vän. Men svaret var uppenbart, för jag hade förstört allt och jag fick skylla mig själv. Hon var äcklad av mig och självklart skulle hon inte låta mig komma tillbak. Snart skulle hon dela sina djupaste tankar med någon annan och fnittra med någon annan så tårarna skulle spruta hysteriskt. Jag tände min andra cigarett och hoppades på att den skulle slingra mina tankar och låta mig själv tänka på något helt annat en stund, även fast jag visste att det var omöjligt. Jag drog djupa bloss och andades ut. Jag kunde känna hur jag förkortade mitt eget liv med sekunder. Det gjorde mig glad. För jag ville inte leva, inte nu när jag inte hade något kvar att leva för. Min största kärlek och min enda vän var borta, borta för evigt och det var mitt eget fel. Jag tände min tredje cigarett och hoppades på att cancern skulle börja utvecklas och sprida sig i mitt blodomlopp på rekordsnabb tid, även fast jag visste att det var omöjligt. Man får aldrig som man vill.

Runt omkring mig verkade världen fortsätt röra på sig och natten kom springande. Jag visste att jag var tvungen att promenera hem, men jag ville inte. Jag satt som fastfrusen på den fuktiga gräsmattan och hoppades att det skulle vara en tillräckligt bra ursäkt till att komma hem efter midnatt. Pappa skulle bli galen och det visste jag. Kanske var det bland annat just därför jag valde att stanna kvar lite längre. Jag ville tänja på gränsen, ville se vad som skulle hända. Han kunde ju inte döda mig och om han skulle göra det skulle jag bara skratta och tacka så hjärtligt och säga att jag längtat efter detta sedan mitt hjärta korssades i miljoner små bitar i världens fulaste skola. Jag satta där på gräsmattan och längtade efter att dö, jag var patetisk och det visste jag. Vad hade jag förväntat mig egentligen? Jag visste att Emilie inte var kär i mig, såklart. Ingen hade någonsin varit förälskad i mig så varför skulle hon, världens fantastiska människa, falla för mig? Jag tände mig fjärde cigarett och ångrade mig så förbannat mycket. Hur skulle jag kunna leva nu? Utan min sol, utan mitt syre, utan mitt hjärta? Allt jag behövde för att leva var borta, föralltid.